Liv à Montréal

Au retour en Europe....

2007-06-11T05:36:00.000-05:00

I lördags kväll 18.40 (00.40 svensk tid) tog Montréaläventyret slut. Då lyfte KLM-flyget med mig i till Amsterdam. Lite trist att lämna staden just då jag börjat uppskatta den på allvar. Alla talade om för mig hur synd det var att jag redan skulle åka eftersom den bästa perioden precis börjat. Juni och sommaren ut tar den ena gatufestivalen över efter den andra och hela stan blommar upp. Svarade dem att det är ju en bra anledning till att återvända... Mest av allt var det dock skönt att komma iväg. Hela fredags kvällen och lördagen gick åt till att packa. Alltid lika spännande att se om allt ska få plats... Fick lämna kvar en del gamla saker för att få plats med det jag köpt på mig. Men det var nog bara bra - ett bra sätt att göra sig av med gamla grejer som sett sina bästa dagar och som man ändå egentligen knappt använder. Resan gick bra förrutom att jag hade lite problem med att få ut min tågbiljett i Amsterdam. Hade köpt biljetten och betalat på internet och fått informationen att jag kunde hämta ut biljetten i en automat eller i en kassa innan resan. I biljettkassan i Amsterdam visade det sig dock att eftersom jag köpt biljetten på franska SNCF:s hemsida och inte på Holländska NS:s kunde jag bara hämta ut biljetten i Frankrike. Underbart! Som tur var gick det att ordna så att jag köpte en ny biljett till samma tåg till samma pris och annulera min gamla franska biljett. Ett tydligt exempel på ett dåligt fungerande samarbete (mellan SNCF och NS) och på bristande kundinformation! Hade sett fram emot att kolla in landskapet mellan Amsterdam och Paris men somnade och sov sedan större delen av tågresan. På tågstationen Paris Nord igår eftermiddag mötte Florent mig och behöver jag säga vilken lycka det var att återses. Jag behöver nog inte heller avhandla hur skönt det var att komma hem till hans föräldrar och få duscha och byta kläder. Ätit gott och sovit som en stock i natt och förvånansvärt nog känner jag mig hyfsat pigg. Trodde jag skulle vara mer trött och seg efter att ha vänt på dygnet. Tröttheten kommer kanske senare. Men det är inte hela världen för nu har jag semester till början av juli. Det blir tio dagar här i Paris, midsommar hos mormor i Helsingborg och sen Götet i en vecka. Hoppas ni alla mår fint! Kram

Sista helgen i Montréal spenderad på det bästa av alla sätt...

2007-06-06T21:41:00.001-05:00

I helgen var Lisa (socionomklasskompis) och hälsade på mig. Hon kom på fredag kväll med bussen från New York, trött efter den långa resan sen tidig morgon och lite sorgsen efter att ha tagit farväl av sin praktik på Green Chimneys. Vi släpade tillsammans Lisas packning från busstationen och svettades i den fuktiga 25-gradiga värmen. Hemma på rue St-Urbain väntade Alexias födelsedagsfest och det passade bra för det var Lisas födelsedag också just den dagen. Lisa var precis vad jag behövde min sista helg i Montréal - hon livade upp mig rejält. Har inte skrattat så mycket på länge! Det är så mycket roligare att gå omkring på Montréals gator tillsammans med en god vän än som allra mest annars - ensam. Om det är något jag har lärt mig här (eller kanske snarare fått bekräftat) så är det att vänskap är skillnaden mellan att trivas och att inte trivas och det tar tid och kräver mycket ansträngning att bygga upp ett socialt liv på en ny plats. Jag njöt i alla fall av att visa Lisa runt i mina favoritkvarter på Plateau Mont Royal. Vi shoppade likadana 70-talsschorts på American apparel, åt middag på den vegetariska restaurangen Commonsal med en gigantisk och urgod buffé, promenerade i hamnen och gamla stan, fikade på café Chez José mm. Höjdpunkten på denna härliga helg var nog söndag eftermiddag då vi gick till Parc Mont Royal för att kolla in "le tam tam". Varje söndag under sommaren träffas folk här i parken för att spela trummor och dansa. Jag och Lisa dansade tillsammans med en härlig blandning av alla möjliga människor till sköna trumtakter. Det blev en magisk upplevelse svår att beskriva. Nästan som att gå på festival fast helt gratis och en helt vanlig söndag. På måndagen regnade det hela dagen. Lisa var hemma och packade om sin packning och jag släpade mig till praktiken. På kvällen följde jag Lisa till nattbussen som skulle ta henne tillbaka till New York där hennes plan väntade på att flyga henne hem till Sverige. Jag promenerde hem från busstationen i duggregnet med den där melankoliska sorgkänslan man kan få när man är tillbaka i vardagen efter att ha upplevt något riktigt härligt. Tillbaka till vardagen och min sista praktikvecka. På lördag kväll är det min tur att flyga över Atlanten...

Påskhelgen i Toronto...

2007-05-26T19:15:00.000-05:00

Nu efter många om och men kommer så sista delen av det jag legat efter med i mitt bloggande. Innan Florent åkte hem efter Påsk hann vi med en helgtrip till Toronto, Canadas största och Nordamerikas femte största stad (2,5 miljoner invånare) och som numera bebos av bland annat Anna och Madji (Anna är min klasskamrat från Östersund och Madji är hennes sambo som också tidigare bodde i Östersund). Vi åkte buss med Coach Canada vilket tog 7 timmar. Kom fram på långfredagen vid 14 och blev mötta av Anna och Madji. Jättekul att återförenas på andra sidan Atlanten efter att inte ha setts sen i Östersund. Nästan lite overkligt och märkligt att prata svenska igen. Vi promenerade hem till Anna och Madjis lägenhet som låg perfekt mitt inne i stan (se utsikten från deras fönster, första bilden nedan). Efter att ha lastat av oss våra väskor och vilat oss en stund begav vi oss ut på stan. Typiskt nog hade både Anna och jag dragit på oss varsin rejäl förkylning så vi kände oss ganska sega. Början på april och det var fortfarande riktigt kallt ute. Det blev en promenad i stan och sedan "streetcar" (spårvagn) östersut till stranden. Något bad blev det inte men vi föreställde oss hur härligt det måste vara att komma hit på sommaren och ta sig ett dopp i Lake Ontario. På kvällen bjöd Anna och Madji på god middag hemma i lägenheten; ugnsbakade grönsaker, stekt fisk och sallad. Efteråt var vi alla trötta och eftersom både Anna och jag var lite sjuka somnade vi tidigt. Nästa dag fortsatte turistandet. Guld värt med guider från stan som visste precis vad som var trevligt att titta på. Chinatown där vi bland annat hittade en målad kinesisk älg, Queen street, Kingston market med massa mysiga affärer, ekologiska matafärrer etc. Vi gick förbi Annas praktikplats på Youth Link som är ett dagcenter för hemlösa och drogmissbrukande ungdomar (huset med väggmålningen som Anna står framför). På eftermiddagen hade vi bestämt träff med Tibeau, en kompis till Florent som är i Toronto för att jobba och lära sig bättre engelska. Det blev en öl på en bar inne i stan. På kvällen tog Anna och Madji med oss till ett riktigt kanonställe - Etiopian House - en etiopisk restaurang. Vi beställde in den tradionella rätten Injera som är ett slags pannkaksliknande bröd bakat med surdeg och som man äter tillsammans med olika sorters kryddiga grytor med kött eller grönsaker. Jag och Florent delade på ett stort fat med vegetariska grytor med linser, bönor och grönsaker. Man tar en bit Injera för att äta grytorna med. När man ätit upp grytan kommer man till injeran som legat under, som sugit upp all saft och som blir en saftig och smakrik avslutning på måltiden. Första gången vi smakade denna rätt och den kan varmt rekommenderas. Jättegott och dessutom mysigt att äta med händerna från ett gemensamt fat! Innan vi åkte hem på påskdagen promenerade vi nere vid hamnen - Harbourfront. Toronto var en riktigt häftig stad med mycket att upptäcka och helt klart en stad vi båda skulle vilja återvända till. Gärna någon gång då solen skiner, vindarna är varma och då ingen av oss är förkyld. Om inte annat för att besöka Nigarafallen som ligger ett par timmars bussresa från stan och som som ska vara väldigt fint på våren och sommaren.

Ottawa en dag i slutet på mars...

2007-05-22T20:16:00.001-05:00

Ok, det är längesedan nu som jag lovade att jag skulle berätta för er om dagstrippen till Ottawa och påskhelgen i Toronto så nur tar jag mig själv i kragen och sätter planen i verket. Här kommer först en lite berättelse om turen till Kanadas huvudstad som jag och Florent gjorde en torsdag i slutet på mars. Det var min semestervecka, vi kom hem kvällen innan från roadtripen i Québec och hade bokat hyrbilen en dag extra för att köra 19 mil västerut och kolla in huvudstaden. Först lite historia: Den 31 december 1857 tillfrågades den engelska drottningen Victoria att välja en gemensam huvudstad för det som då utgjorde Kanada (dagens Quebec and Ontario) och hon valde Ottawa. Det sägs att hon ska ha valt genom att sticka sin hattnål i kartan någonstans mellan Toronto och Montréal som stod som konkurrenter i valet och att hattnålen råkade hamna precis vid den lilla lantliga hålan Ottawa. Sedan dess har staden dock vuxit, kan idag jämföras med Göteborg i invånarantal och räknas därmed till Kanadas fjärde största stad. Vi kom fram vid lunchtid och körde runt ett bra tag för att försöka hitta en parkering som inte kostade skjortan. Tillslut insåg vi att vi nog skulle bli tvugna att betala en slant om vi ville parkera inne i centrum. Det blev ett dyrt parkeringshus. Eftersom det var lunchtid var alla kostym- och dräktklädda kontorsarbetare på väg till eller från sin lunch och de var överallt! Inte så kontigt med tanke på att detta ju faktiskt är landets huvudstad och hela stadsadministrationens säte. Ottawa kallas också för "Silicon Valley North" på grund av alla högteknologiska företag som har sina kontor inne i stan. Vi tog sikte mot parlamentet som ligger fint uppe på Parliament Hill vid Ottawa Rivers södra strand. Redan första anblick av den pampiga huvudbyggnaden fick oss att tänka på England, ja vi tyckte oss till och med känna doften av bristtisk kolonisatör. Mycket riktigt hade man valt att bygga parlamentet i samma stil som det brittiska Palace of Westminster, nämnligen Gothic Revival för att visa på de fortsatta banden med England. Huvudbyggnaden som ni kan se på bild nedan kallas Centre Block och tornet i dess mitt för Peace Tower, vilket är hela 92,2 meter högt och utgör en nationell symbol. Vi promenerade omkring på parlamentsområdet och vår roligaste upptäckt var ett slags katthärberge i det fria som en man drev. Han satt på en bänk brevid och kelade med en av kattera och på stängslet framför härberget satt en skylt där det stod att man gärna fick skänka pengar. Vi fortsatte sedan till fots för att titta på det vi blivit rekommenderade av turistbyrån. Förrutom ByWard Market Square med en genuin saluhall med gamla anor och många trevliga små försäljare och retauranger blev vi inte tjusade av staden. Den gav intrycket av att uteslutande vara en administrativ stad - atmosfären kändes lite stel och går närmast att beskriva som själlös. Vi saknade den multikulturella diversitet, pulsen och atmosfären som finns i Montréal. Efter en middag hos libanesen i saluhallen körde vi trötta tillbaka till Montréal, nöjda av att ha setta Kanadas huvudstad och parlament men också att kunna konstatera att Montréal är en klart mycket roligare stad att bo i...

Besök hos Lisa på Green Chimneys...

2007-05-13T20:48:00.000-05:00

Efter två heldagar i New York följer jag med Lisa hem till hennes praktikplats på Green Chimneys i utkanten av den lilla staden Brewster, 1,5 timmar med tåg från New York. Från storstaden och ut på landet. Vi kommer fram efter midnatt på lördagskvällen till Glasshous där Lisa bor med 4 andra tjejer från olika delar av världen. Vi stupar i säng och sover en välbehövd och djup sömn till kl 7 då klockan ringer och det är dags att gå upp och jobba. Märklig känsla att vakna upp och befinna sig mitt ute på landet - lugnet, vinden som blåser i trädkronorna, naturens dofter i näsborrarna och djuren på farmen som väntar på frukost. Jag får hjälpa Lisa och Anna att utfodra hästarna med pellets, hö och vatten. På gårdens Farm and Wildlife Reahibilitation Center finns mer än 300 djur och fåglar. De flesta är skadade eller omhändertagna djur som fått ett nytt hem på gården, permanent eller tillfälligt. Hästen Romeo hittade man övergiven i en glassbil, svårt undernärd och uttorkad efter lång tid utan mat och vatten. Nu är han en till synes frisk och välmående häst. Organisationen jobbar också med barn och ungdomar med olika känslomässiga problem och beteendeproblem. Man strävar efter att utveckla harmoni mellan människor, djur, växter, natur och miljö genom olika former av utbildning, rekreation och mental hälsovård. Under dagen hämtar Lisa upp barn (ett åt gången) från skolan som är med en timma och hjälper till att arbeta med djuren. Det är härligt att se hur barnen ger sin omvårdnad och kärlek till djuren - alla utifrån sina individuella förutsättningar. Det är inte svårt att tänka sig att ett barn som kommer från ett utsatt område i New York City mår bra av att vara i den här miljön. Även jag, under mina två dagars besök, känner av den terapheutiska verkan. Hela miljön här på Green Cimneys får mig att känna mig glad och kanske lite mer hel. Hästarna är härliga personligheter och katten Josy är ljuvlig. Frisk luft och kroppsarbete får oss att somna som stockar på kvällen. På måndag kväll är det dags för mig att bege mig hem till Montréal igen. Buss till Brewster tågstation, därifrån tåg till New York Grand Central Train Station, subway till Port Authority Bus Station, nattbussen till Montréal och så métron hem. 14 timmar senare ligger jag hemma i min säng, stirrar upp i takfläkten med alla intryck snurrandes runt i huvudet och med undran om det inte är på landet jag ska bo i alla fall...

New York New York!!!

2007-05-09T20:22:00.000-05:00

Kom hem igår morse med nattbussen från New York. Trött och mör i hela kroppen efter ännu en natt på bussen men ändå påfylld med energi, njutning och livsglädje. Det var härligt att träffa Lisa, prata svenska, och upptäcka storstan tillsammans. Vi bodde en natt på Chelsea International Hostel där människor från hela världen (inklusive svenskar, danskar och norrmän) samlades för att sova, äta och umgås på innergården. Bra läge på 20th street på Manhattan. Det blev två intensiva dagar fyllda av sightseeing, shopping (mestadels handlade det om att drömma om vad vi skulle köpa om vi hade mer pengar), prat, skratt, promenerande, fotograferande (har fått veta att jag är värre än en japan med min Canon A540), pizza i gräset i Central Park, utsikt från Rockerfeller Centers tak, Staten Island färjan med utsikt över Frihetsgudinnan, Chinatown, Indisk Restaurang, glass, Ground Zero och mer promenerande tills benen värkte och vi var tvugna att pausa i nån liten park. Våren hade slagit ut i sin fulla blom och grönskan var sådär härligt ren och ljusgrön som bara vårgrönska kan vara, solen sken på oss och det var varken för varmt eller för kallt utan precis lagom. Vi fick nypa oss själva i armen ibland för att försäkra oss om att det verkligen var sant. Vi - i New York! WOW! Staden där allt kan hända och där vi flera gånger hade näst intill andliga upplevelser. Två dagar är långt ifrån tillräckligt för att ens upptäcka en bråkdel av denna gigantiska stad men tillräckligt för att bli kär och tillräckligt för att säga att denna stad vill jag träffa igen. Gärna i maj! Nu blir det bilder...

New York here I come...

2007-05-03T21:21:00.000-05:00

Hej! Sitter framför datorn hemma på rummet och väntar på att klockan ska bli 22.30 då jag ska promenera med min ryggsäck till busstationen och åka Greyhounds nattbuss till New York. Det ska bli skönt att komma från praktiken där jag mest av allt känner mig otillräcklig för tillfället och från fransyskorna här hemma. Just nu sjunger dom allsång i rummet brevid till Celine Dion och annan smörig skrålmusik och deras falska gälla stämmor skär ända in i själen... Behöver andas lite annan luft ett par dar och så ska det ju så klart bli kul att se storstan med stort S och så Lisa! Återkommer med mer när jag kommit hem. Har ju en del annat att ta igen också. Dagsturen till Ottawa och Torontoresan där jag tillsammans med Florent hälsade på Anna och Madji. Nu måste jag gå! Kram till alla!

Roadtrip i Québec...

2007-04-22T21:25:00.000-05:00

Hej! Nu var det länge sedan jag uppdaterade er. Florent åkte hem för två veckor sedan och lämnade ett stort tomrum efter sig och jag har haft lite svårt att motivera mig till att skriva. Men nu så har jag bestämt mig för att dela upp allt vi gjorde i mindre bitar för att det inte ska kännas som ett oövervinnerligt berg att ta sig över. Idag börjar jag med text och bild från vår fyradagars roadtrip i Québec mellan den 25 och 28 mars. Blanda nu inte ihop provinsen Québec med staden Québec. Kan vara lite förvillande att de har samma namn.

Med den röda hyrbilen tog vi oss från Montréal upp längs floden Saint Lorents västra strand till provinshuvudtaden Québec där vi sov en natt. Nästa morgon fortsatte vi längs floden upp till fjorden Saguenay där vi tog bilfärja över till Tadoussac och sov en natt på ett litet "Couette et café" (Bed&Breakfast på franska). Morgonen därpå fortsatte vi till Chicoutimi och sedan, samma dag raka vägen genom ett naturreservat tillbaka till Québec där vi sov sista natten.

Slutet på mars, fortfarande kyligt, snö som ännu ligger kvar. Våren som är på väg men som tvekar. Vägen som följer flodens strand, berg och dallandskap, stillhet. Vi reser under turismens lågsäsong. Vi blir ständigt påminda om detta då vi passerar små öde kustbyar med igenbommade caféer, restauranger och kiosker. Vi är några veckor för sena för vinterturismen i regionen där de stora attraktionerna är hundsläde, snäscouteråkning, isvaksfiske och skidåkning och vi är ett par månader för tidiga för sommarturismen. Men vi är glada att slippa trängas och en stor fördel är att vi har lätt att hitta boende och dessutom till riktigt bra lågsäsongspriser. Nedan följer en liten skildring av vår roadtrip i bildform med bildtext. I nästa avsnitt som förhoppningsvis kommer att författas under veckan ska jag berätta om dagsturen till den federala huvudstaden Ottawa. Men först alltså: Roadtrip i Québec... Ha det bra så länge!

2007-04-22T20:34:00.000-05:00

Staden Québec bjuder på sig själv i strålande sol, om än fortfarande vinterkyligt och blåsigt. Staden som ligger vid floden Saint Lorents strand är indelat i "Haute-Ville" och "Base-Ville" eller övre och nedre staden. Gamla staden där turisterna brukar florerar ligger i övre staden. Nu var det lågsäsong och det var glest med folk men om några månader kommer turister att invardera i horder.

Vi promenerade omkring i denna pitoreska provinshuvudstad vars arkitektur fick oss att känna oss som hemma i Europa. Staden är mindre än Montréal (715 tusen mot Montréals 3 miljoner) och det märktes. Tempot och atmosfären var lugnare. Staden verkar också vara mindre mångkulturell vilket bland annat märktes i utbudet av restauranger. Priserna var höga och vi hade svårt att hålla vår budget. Första kvällen hamnar vi hungriga och trötta på att leta på en finkrog. Dyrt! Det var god mat och bra service så vi beslöt oss för att det var värt priset. Men dagen efter blev det middag från snabbköpet....

2007-04-22T20:29:00.000-05:00

Två typiska utsikter på vår resa...

2007-04-22T20:25:00.000-05:00

En stor turistattraktion i denna delen av Québec är valsafari. Här passerar vi den lilla staden Saint Siméon. Hade vi åkt förbi i högre hastighet hade vi kanske trott oss se en riktig val...

2007-04-22T20:09:00.000-05:00

I en liten by strax norr om staden Québec tornar en gigantisk kyrka (eller basilika som det väl egentligen ska benämnas) plötsligt upp sig som från ingenstans. Namnet på denna jätte: Basilique Sainte-Anne-de-Beaupré. Imponerande skapelse och mäktigt vacker invändigt. Inmurat i golvet framför altaret kan vi läsa att just på denna palats har Johannes Paulus II bett.

2007-04-22T19:48:00.000-05:00

Att besöka en "Cabane à Sucre" (ung. sockerkoja) är en stark tradition här i Québec. Sådana ska besökas på vårkanten under perioden då lönnsirapen utvinns och framställs. En Cabane à Sucre kan vara allt från en liten gård där man framställer sirapen till ett stort kommersiellt komplex. Vi blev tipsade om "Les 5 étoiles" som låg längs vår väg och som sa sig vara Canadas nordligaste Cabane à Sucre. Här ser ni receptionen och gårdens två hundar som kom fram och hälsade så fort vi klev ur bilden och som sedan följde oss var vi än gick.

2007-04-22T19:37:00.000-05:00

Mannen i blå jacka berättar stolt för oss och tre fransoser om hur det går till att utvinna och bereda lönnsirapen. Det är bara en viss period under våren då det är minusgrader på natten och plusgrader på dagen som det går att utvinna lönnsaven. Man borrar ett litet hål i trädstammen, sätter i en pip och under pipen en hink som saven rinner ner i. Sen ska saven kokas i omgångar och i viss temperatur för att vattnet ska dunsta och saven bli till sirap. En inte helt okomplicerad process...

Man kunde också hyra snöscouter men för oss fick det räcka med en liten provsittning...

OBS! Reseskildring fortsätter lite till om du klickar på länken äldre inlägg nedan.

2007-04-22T19:31:00.000-05:00

Vi lämnade Les 5 étoiles efter en rundtur bland gårdens djur och så klart med några flaskor lönnsirap. Och som alltid är det tråkigt att behöva ta avsked av nya vänner...

2007-04-22T19:09:00.000-05:00

För att avsluta berättelsen om resan i Québec: Skönheten och stillheten var många gånger förundrade under vår resa . Här är vi på väg i skymningen med bilfärjan mellan Baie-Ste-Catherine och Tadoussac . Det måste vara detta man inom fotografi kallar för den blå timmen...

Soldammig asfalt, jordgubbsätande ekorre, öl på uteservering, gatustånd, cykelpremiär och krokus....

2007-04-01T19:52:00.000-05:00

... med andra ord våren har gjort sitt intåg i Montréal och det är underbart! Jag och Florent har njutit av en helg full av säkra vårtecken. Kolla in själva...

I veckan har jag haft välbehövd semester och vi har varit iväg på en roadtrip i Québec. Har sett fantistiskt vacker natur, pitoreska små byar, huvudstaden Ottawa, provinshuvudstaden Québec mm. Mer om detta samt bilder från denna trip kommer framöver då tiden är mer tillgänglig. Nu ska jag njuta av söndagskvällen med rödvin och mys mys innan praktiken tar vid igen imorgon bitti. På återseende.

Värmebölja, historieberättarkväll och käleken på väg...

2007-03-12T20:04:00.000-05:00

Nu var det ett tag sen jag uppdaterade er om vad som händer här i Montréal. Har bestämt mig för att försöka vara lite mer kortfattad. Ni har nog ändå varken tid eller lust att läsa mina uppsatser ;o)

Det är värmebölja här... Eller snarare relativ värmebölja. Från -20 har temperaturen stigit till strax över 0! Tro mig efter att ha levt i snart 2 månader i konstant istid är 0 grader rena sommaren! Härligt att kunna strosa på gatorna utan att behöva skynd sig för att komma in i värmen. Undrar om det är våren som är på väg eller om det kommer slå tillbaka snart igen när vi minst anar det... I går var jag ute på en liten söndagspromenad. Lugnt och skönt här i stan med mindre trafik än vanligt. Solen sken och värmde mina bleka kinder och till och med fåglarna kvittrade av vårkänslor. Lite som att vakna upp ur sitt vinteride kändes det. Nej, egentligen inte riktigt för vintrarna här är mycket ljusare än hemma i Sverige. Montréal ligger på ungefär samma breddgrad som centrala Frankrike vilket innebär att solen går upp tidigare och ner senare. Det har under hela min tid här varit ljust när jag går till praktiken vid 8.30 och fortfarande ljust när jag går hem vid 17. Dessutom och inte minst lyser solen ofta här till skillnad från hemma i Götet, där man genomlider vinterhalvåret inbäddat i ett fuktigt grått tungt täcke. Ljuset gör stor skillnad - mer energi och bättre humör.

Varje söndag kväll klockan 19 på en liten bar inte långt hemifrån ordnas hitorieberättarkvällar. Igår var jag där och blev störtförtjust. Mysig rödvinsatmosfär på en liten kvarterskrog med mysig inredning, dämpad belysning och en härlig blandning av människor i olika åldrar. Folk satt trångt i halvcirkelformade rader. Stämningen var intim och förväntansfull. Igår var det kvinnotema (antagligen eftersom det var internationella kvinnodagen i fredags). Tre kvinnor berättade olika historier som handlade om kvinnor på olika sätt. Förstod det mesta men inte riktigt allt. Trevligt söndagsnöje och stor risk för att jag återvänder nästa söndag.

Ikväll är jag förväntansfull och längtansfull inför morgondagen. Klockan 15.40 landar kärleken på Dorval Intrenational airport och då står jag och väntar med bultande hjärta och kramlängtande famn. Ska bli härligt att återses och få tid till att upptäcka stan tillsammans. Florent blir kvar till efter påsk - nästan en hel månad! Så här såg det ut för nästan precis två år sedan några veckor efter att våra öden fört oss samman i Östersund. Känns som att det var i går men också som en evighet sedan den där gnistrande vinterdagen på Storsjöns strand.

Varsågoda det var några smakprov på vad som hänt den sensate veckan i Montréal och en liten blick in i den närmaste framtiden...

Ännu en praktikvecka till ända...

2007-03-03T10:47:00.000-05:00

Nu är vardagen här och jag har någonstans accepterat att det är så. Dagarna går, den ena efter den andra, det blir helg, lite tid för avkoppling och umgänge, det blir måndag igen och så rullar det på. Nu har jag varit här i Montréal i sex veckor och på Centre Jeunesse i fem. Den ena dagen är den andra aldrig sig riktigt lik men ger ändå intrycket av sig att flyta samman och bli till en strid ström av dagar som blir veckor, som inom kort blir två månader och som snart, vare sig jag vill det eller ej, kommer att ta slut. Känslan av att tiden går allt snabbare påminner mig om att försöka ta vara på den.

I onsdags var hela arbetslaget "équipe adolescence 4" på Centre Jeunesse på utbildningsdag, så även praktikanterna, däribland jag. Utbildningen "journée sensibilation sexo" syftade till att "Sensibiliser les intervenantes à la nécessité d’intégrer la dimension de la sexualité dans l’intervention et faire connaître les outils cliniques disponibles pouvant les supporter" (medvetandegöra socialarbetarna om nödvändigheten att integrera dimensionen sexualitet i arbetet och ge kännedom om tillgängliga verktyg som kan vara till stöd). Vi blev informerade om statistik om ungdomars sexualvanor och sexualkunskap, fick diskutera fall i smågrupper som vi sedan diskuterade tillsammans i storgrupp, blev tilldelade en massa olika broscyrer och ett informationsmaterial som sammanställts till en bok för vidare läsning. Fick under dagen bland annat lära mig att Quebec är den provins i Canada där ungdomarna är som yngst då de gör sexualdebut, att ungdomar i genomsnitt har tre sexualpartners och en del ny vokabulär på området.

I torsdags var jag på studiebesök på Évaluation/Orientation där jag följde Marline Tillus arbetsdag. Var enormt trött denna morgon pga av ett litet virus som angrep med full kraft under förmiddagen och som min kropp gjorde allt som stod i dess makt för att göra sig av med. Tror att den lyckades för på eftermiddagen kände jag knappt av det. Detta var Marline Tillus journée de garde vilket innebär att hon tillsammans med ett par andra ansvarar för de codes1 (beslut om omedelbart ingripande) som kommer in från RTS (för att påminna er om hur organisationen på Centre Jeunesse kommer här en lite repetition: Inom Centre Jeunesse de Montréal finns en grupp, Réception et traitement des signalements - RTS, som arbetar med att ta emot anmälningar om barn som far illa. Om gruppen bedömer ärendet vara "compromis" skickas ärenedet vidare till gruppen Évaluation /Orientation som utreder ärendet och beslutar om lämplig insats/åtgärd. Därefter skickas ärendet till gruppen Application des mesures som arbetar med att följa upp ärendet genom kontakt med barnet/ungdommen och dennes familj. Jag gör min praktik inom Application des mesures équipe asolescence - för tonåringar mellan 12 och 18 år.) Idag hade tre code 1 kommit in till É/O Est . Ett var ett fall av négligance rörande ett barn 6 månader gammalt, ett annat var en misstanke om en mor som dödat sin 21-åriga dotter och som hade två yngre barn i sitt hushall men som sedan frigavs då det visade sig att dottern begått självmord. Det tredje fallet fick Marline: signalement abus physique (fysisk misshandel), flicka 13 ar, föräldrar fran Jamaica, mamman slagit sin dotter med ett skärp pga av att hon varit franvarande i skolan, flickan går till skolan dagen därpa och träffar sin bästis som hon följer med hem efter skolan. Flickans föräldrar ringer till polisen då de fatt höra vad som hänt, polisen kontaktar Centre Jeunesse (RTS). Det blir en lång dag och en hel del känslor!

I går annonserades ytterligare en tempête de neige (snöstorm) vilket här inte nödvändigtvis innebär några stormvindar utan bara att det snöar mycket. Det snöade hela natten till fredagen och jag fick pulsa till och från métron för att komma till jobbet. Sedan fortsatte det att snöa hela dagen och nu är Montréal inbäddat i ett ännu så länge ganska vit snötäcke på minst 30 cm (inom kort kommer snön att färgas brungrå av alla avgaser och bli moddig av allt salt.

I tisdags var det Marie-Chantals sista praktikdag. Jag, Astou och Mélinda (två andra praktikanter) och Marie-Ève tog med henne på thairestaurang på lunchen. Synd att hon slutar! Det kommer att bli tomt på kontoret nu när vi blir bara tre kvar. Fördelen är att jag får ta över hennes skrivbord brevid fönstret och att vi blir tre istället för fyra att dela på två datorer.

La fête de la lumière!

2007-02-25T19:26:00.000-05:00

I torsdags kväll invigdes La fête de la lumière här i Montréal. En festlighet som går av stapeln varje år i slutet av februari. Mellan 22 februari och 4 mars ordnas evenemang, uppträdanden, aktiviteter etc. nere i Vieux Port (gamla hamnen). I lördags var jag där och fick njuta av fint väder. Skäms lite för att säga det men detta var faktiskt första gången som jag promenerade i hamen. Det har varit så kallt att turistandet i stan fått vänta. Blev helt lyrisk av miljön, det vackra ljuset och himlen och knäppte säkert hundra bilder... Här kommer ett litet urval. På eftermiddagen var det en del folk men det var först på kvällen inför fackeltåget och fyverkerierna som man kan tala om folksamling eller till och med ganska knökat (göteborska, betyder fullt eller trångt). Kvällen avslutades för min del vid 20.30 efter vad som måste vara mitt livs längsta fyverkeri (minst 10-15 minuter). Fyverkeri är svårt att fånga på bild och jag kan tyvärr inte lägga upp de små videoklippen jag filmade. Ok, här kommer bilderna...

Äntligen helg...

2007-02-17T12:18:00.000-05:00

Ååå vad skönt att vara ledig. Det har varit en intensiv vecka på praktiken. Eller i alla fall tröttande. Jag observerar och oberverar, sitter med på långa och många möten, läser akter (en massa massa papper i en mapp - en för varje klient), mer observation och fler möten. I går gick det nästan runt i huvudet på mig. Språket har sin del i det hela. Tröttande att hela tiden behöva koncentrera sig till max för att hänga med på allt som sägs. Lätt att känna sig lite korkad och lätt att bli nedtagen och omotiverad. Igår eftermiddag stod allt sammans mig upp i halsen. Tur att det var fredag!

Ni som läste om mitt mobilproblem (se blog den 23 januari) vet att man måste ha trippelband här och att min mobil bara hade dualband. Nu har jag fått låna en gammal mobiltelefon av Melinda - en annan praktikant på Centre Jeunesse. Hennes gamla mobil är mer avancerad och modern än vad jag någonsin ägt (den har till och med kamera!) så det känns riktigt lyxigt. Hennes pojkvän, Kervin, jobbar för mobiloperatören Fido och han har hjälpt mig att hitta en vettig lösning . Det var inte helt lätt eftersom det inte fungerar riktigt som i Sverige. Här betalar man t.e.x. ofta för inkommande samtal (gratis att ta emot sms)!!! Nu har jag i alla fall ett mobiltelefonnummer och ringer med kontantkort. Se de båda räddarna i nöden på bilden till höger. Bilden är tagen på kontoret som jag delar med Melinda och två andra praktikanter.

Mina kombos säger att det varit +28 i solen hemma hos dem på franska atlantkusten idag. Helt galet! Världen håller verligen fullständigt på att vändas upp och ner och in och ut. Här är det -20 grader mest hela tiden och jag längtar till våren! Vill promenera och se stan! Detta är Jéromes sista helg - på onsdag åker han hem till Frankrike. Ikväll ska vi ut och äta och bowla med några av deras vänner (som vanligt bara fransmän). Ha en fortsatt trevlig helg!

Mitt nya mobilnummer är +1-514-962-6161

La Saint-Valentin!

2007-02-14T21:26:00.000-05:00

Saint-Valentin, alla hjärtans dag, ger uppfattningen om sig att vara större här än i Sverige. Kanske är det närheten till moderlandet USA, vad vet jag? I förmiddags hade arbetslaget på min avdelning månadsmöte och i pausen vid 10.30 blev det skumpa och choklad. Det skålades, minglades och ett jättehjärta av choklad lottades ut. Detta var en ny upplevelse för mig - att fira alla hjärtans dag på en arbetsplats. Kanske gör man det i Sverige också bara att jag aldrig varit med om det??? Dagen till ära annonserades det snö och det har mycket riktigt snöat i princip hela dagen. Åter en fördel med métron - snö och kyla påverkas inte såsom spårvagnarna hemma i Götet (angående blog 26 januari). Skönt att veta att man kommer att komma hem när arbetsdagen är slut!

Mindre tid till att blogga...

2007-02-11T12:15:00.000-05:00

Det liv som jag fruktar är nu mer eller mindre ett faktum. "Boulot, dodo" - "jobba, sova". 9-17 fem dagar i veckan ger inte mycket tid och energi över. Har varit här nu i nästan precis tre veckor och livet börjar allt mer kännas som vardag. Ju mindre ledig tid jag har desto värdefullare blir den och desto viktigare blir det att effektivisera "måstena". Jag kan konstatera att jag mer eller mindre omedvetet skaffar mig allt fler rutiner. Samma frukostflingor, i samma skål, med samma sked varje morgon. Snabbt, enkelt och jag slipper fundera - allt går per automatik. Praktiskt och effektivt då tiden är knapp. Men baksidan är att ju längre tiden går desto mindre smak känner jag och desto mindre uppskattar jag frukosten. Rutiner förenklat helt klart livet men ger det samtidigt ofta en ganska trist gråton. Det är just detta som jag fruktar - att livet snart mer eller mindre helt ska bäddas in i rutiner - praktiska och effektiva - men smakfattiga och grådassiga. Försöker att intala mig själv att jag kan välja hur jag vill leva. Men samidigt som valmöjligheterna känns oändliga så känner jag mig begränsad. Nej, nu ska jag nog inte tråka ut er med mina existensialistiska funderingar mer för denna gången. Kanske ska berätta lite om den gångna vecka istället...

Praktikens innehåll börjar ta form. Har så gott som skrivit klart min individuella studieplan. Känns skönt att ha fått lite mer klarhet i vad jag faktiskt ska göra. Kom på att jag knappt alls berättat något om var jag gör min praktik så här kommer en liten introduktion: Centre Jeunesse de Montréal - Institut Universitaire, CJM-IU, är en stor offentlig organisation utspridda på ett flertal olika adresser runt om i Montréal. Arbetet utgår från tre lagar LPJ - Loi sur la protection de la jeunesse (ung. lag till skydd för unga), LSPJA - Loi sur le système de justice pénale pour les adolescents (ung. bråttsmålslag för unga yngre än 18 år) och LA - Loi sur l'adoption (adoptionslag). Inom Centre Jeunesse de Montréal finns en grupp, Réception et traitement des signalements - RTS, som arbetar med att ta emot anmälningar om barn som far illa. Om gruppen bedömer ärendet vara "compromis" skickas ärenedet vidare till gruppen Évaluation /Orientation som utreder ärendet och beslutar om lämplig insats/åtgärd. Därefter skickas ärendet till gruppen Application des mesures som arbetar med att följa upp ärendet genom kontakt med barnet/ungdommen och dennes familj. Jag gör min praktik inom Application des mesures équipe asolescence - för tonåringar mellan 12 och 18 år.

Under praktikens första tid kommer jag mest att observera. Ska besöka andra arbetsgrupper inom CJM för att lära mig mer om hur man arbetar och hur en klient kommer till Application des mesures. Jag kommer också fortsätta delta på alla olika fomer av diskussioner, möten och grupphandledningar som försigår på kontoret. I torsdags gjorde jag för första gången ett besök på La chambre de la jeunesse som är domstolen som handhar mål som rör unga under 18 år. Det är mycket som avgörs i domstol här. Så snart familjen inte godtar en frivillig åtgärd rörande ett barn i behov av skydd går ärendet vidare till domstol. I torsdags var det ett mål rörnade en 13-årig tjej med låg skolnärvaro och olika beteendeproblem. En av mina handledare som ansvarar för dotterns akt hade till uppgift att inför domaren ge sin syn på fallet och vad som skulle vara bästa lösningen för dottern. Nu var jag helt plötsligt mitt i hetluften. Spännande men också lite läskligt. Detta ska jag klara av senare... Först var jag med Anne när hon träffade sin advokat, sedan när Anne träffade mamman och dottern i ett avskilt rum. Sedan skulle mamman och döttrarna träffa sina advokater och vi väntade. Sedan ytterligare väntan utanför rättssalen. Blev insläppta i rättssalen där mamman, mammans advokat, dotterns advokat satt på ena sidan och Anne och hennes advokat på andra sidan kring ett halvcirkelformat bord. Framför dem satt sekreteraren och bakom henne satt domaren. Jag satt på ena sidan av en stolsrad bakom halvcirkeln. På andra sidan stolsraden satt dottern och hennes syster. Jag blev tillfrågade vem jag var av sekreteraren som noterade mitt namn. Ett vittne – en psychoéducateur från dotterns skola kallades in i salen. Hon vittnade om dotterns frånvaro i skolan samt hennes uppförande. Advokaterna och domaren ställde frågor. Sedan var det Annes tur att ge sin syn på saken. Därefter mamman och slutligen dottern. Jag hade svart att höra vad som sades – de flesta pratade tyst och med ryggen mot mig. Därtill hade jag svart att förstå dialekten och uttrycken (som vanligt). Det är något som jag kommer konfronteras med allt mer ju mer jag kommer i kontakt med klienter. Helt klart en stor utmaning! Målet avslutades med att domaren avlade sin dom – placering i Centre de réadaptation. Väl inne i rättssalen fick ingen lämna innan den var över. Jobbigt när man är akut kissnödig!

Varannan fredag äter arbetsgänget lunch ute tillsammans på en irländsk pub i kvarteret. Trevligt sätt att avsluta arbetsveckan på. Jag fick som så många andra gånger återigen redogöra varför jag är vegetarian och svara på en mängd frågor om svenskarnas dryckes- och matvanor. Fick lära mig några nya ord på quebécfranska och annat smått och gott . Kolla in Têtes à Claque som är mycket populärt här i Québec om ni är nyfikna på hur québecfranska låter. Bara att välja och vraka mellan olika clips.

I lördags kväll blev jag guidad till (enligt vissa) stans trevligaste pub, Les deux Pierrots. Två våningar i ett gammalt hus i Vieux Montréal. Smart konstruerad med en scen som gick att se från andra våningen då det var ett stort hål i taket. Liveband varje fredag och lördag. Musiken var en blandning av gamla franska visor, sånger från Québec och hårdrockscovers. Fullt av folk och hög stämning. Klackarna i taket!

Vidgade vyer och fyllda magar...

2007-02-04T21:33:00.000-05:00

I lördags begav jag mig ut för att upptäcka stan. Hittills hade jag mest bara sett métron, kvarteret där jag bor, mataffären och lite av centrala stan som ju ligger alldeles runt knuten så det var hög tid att vidga mina vyer. Jag hade sällskap av en nygjord vän, Rodin från Lille i Frankrike. Vi kollade in stadens gigantiska bibliotek, Vieux-Montréal, La Basilique Notre-Dame som ska förställa en kopia av den i Paris, Le Centre de Commerce Mondial Montréal. Det var kallt och gatorna var täckta med brungäggig snömodd (här saltas det frenetiskt för att undvika halka). Ni som upplevt snömodd vet hur jävligt det kan vara att gå i. Inte optimala förhållanden att turista i så vi spenderade en hel del tid i stadens gigantiska underjordiaka system. De underjordiak gångarna sträcker sig flera kilometer, binder samman köpcentrum, métrostationer etc med varandra. Jag kan i princip gå ut och göra alla mina ärenden utan att behöva gå ut och helt utan ytterkläder om jag vill. 10 meter från huset där jag bor finns en ingång till underjorden och sedan är det bara att ta sig vidare. Ganska häftigt och riktigt skönt när vintern är som värst! Klistrar in lite bilder. Om ni vill se bilderna större är det normalt sett bara att klicka på den och så kommer den upp i större storlek på skärmen.

I går kväll blev det restaurangbesök med Alexia, Jérome och grannen Joël. La Paryse var en riktigt trevlig krog med specialiteten hemlagade hamburgare. Det fanns hela tre vegetariska att välja mellan så jag var överlycklig (ofta finns det högst ett vegalternativ). Jag valde en tofuburgare med grösaker. Vällagat och hemlagat. Mums! Snabbmat är vanligtvis inte alls min grej men detta var i en klass för sig. Har fått uppfattningen att det är relativt billigt att gå ut och äta här. Jag och Alexia delade på en stor sallad och en stor pommesfrites (här skalar man inte potatisen vilket enligt mig ger pluspoäng) vilket tillsammans med varsin burgaren och ett glas rött slutade på 15 $ var (90 kr). Bra service, trevlig personal och skön atmosfär - helt klart ett ställe att återvända till!

Formation, poutine, mina första "äkta" Québecvänner och brandlarm...

2007-01-31T23:03:00.000-05:00

Igår och idag har jag varit på kurs för praktikanter på Cente Jeunesse de Montéal, Formation sur l’application de la Loi sur la Protection de la Jeunesse et sur la Loi sur le système de justice pénale pour les adolescents. För er som inte förstår franska så handlade det om två lagar - en till skydd för unga och en brottsmålslag för unga lagöverträdare. I Montréal finns en mängd olika Centre jeunesse som tillsammans varje år tar emot mer än 200 praktikanter. Utbildningen om tre dagar ges normalt sett till praktikanter inom "réadaptation" (ungefär bahandlingsassistenter) och en längre utbildning om sex dagar ges normalt i september till praktikanter inom psycosocial (ungefär socionom = jag). Detta eftersom de allra flesta som utbildar sig till "socionomer" här har praktik på hösten. Det var jag och en till kille från Rwanda som gjorde praktik inom psychosocial som fick delta på denna kortare utbildning tillsammans med réadaptarna. Lite snopet att inte få hela kakan men lite utbildning är bättre än ingen alls. En ”bok” med massa bra information hade delats ut till alla men det fanns inte tillräckligt till alla så jag blev utan. Blev riktigt besviken och eftersom detta var en av mina känsliga dagar så höll jag på att börja lipa flera gånger när jag tänkte på att alla andra skulle gå hem med sin fina bok och läsa på om allt vi fått lära oss men att jag inte fick den möjligheten. Drog i mina tankar en jämförelse till att det någonstans är denna känsla (om än i högra grad) som diskriminrede människor (exempelvis asylsökande i Sverige) måste känna – en känsla av att inte ha samma rättigheter som alla andra, att bli utan det som alla andra verkar få. Jag försökte prata med läraren och hon gav mig känslan av att hon inte förstod vilken stor grej detta var för mig. Som att det var jag som var till besvär och att jag inte hade anledning att känna mig åsidosatt. Hon sa att hon skulle försöka få tag på en bok till mig men det var efter varje rast jag som var tvungen att fråga henne om det… Dessutom ställde hon sig ständigt och pratade en bit framför vårt bord så att vi endast såg henne från sidan och mest bara hennes rygg. Var igår helt övertygad om att hon gjorde detta bara för att inte just jag skulle se henne (vilket förmodligen inte var sant). Jag lyckades i alla fall under dagen utveckla en känsla av att vara bortglömd och ovälkommen. Det blev lite bättre på slutet av dagen. Vid mitt bord satt tre trevliga Québecare; Rachel, Dominique och Fred Le (med föräldrar från Vietnam). Det syntes nog på mig att jag inte var så nöjd för Dominique frågade mig hur det var och om jag hängde med. Till saken hör ju också att jag många gånger hade svårt att hänga med. Särskilt då läraren gav exempel på unga som omfattades av lagen. Hon började då prata extra fort och med många märkliga ord och på Québecarnas sätt att binda samman ord och därmed utesluta bokstäver som gör det hela fullständigt obegripligt. Dominique undrade om vi hade lust att ta en öl efteråt. Insåg att detta var min chans att lära känna lite "äkta" Quebécare och tackade ja. Det blev vi fyra som suttit vid samma bord och detta visade sig vara något av det bästa jag gjort sedan jag kom hit. Vi hamnade på en kvartreskrog strax intill där ölen serverades i en och enhalvliterskaraffer. Vi diskuterade massa intressanta saker i nästan fyra timmar. Åt mat också. Fick äntligen se en ”Poutine”, känd här inte främst för att vara Rysslands president, utan som Québecs nationalrätt. Det är pommes frites blandat med någon vit slags mozzarellaliknande ost och över det en brun slibbig sås gjord på köttbuljong. Både ser och luktar ungefär lika äckligt som det låter. Men det är en specialitet här och folk äter det uppenbarligen och tycker det är gott. Nöjd över att ha gjort mina första Québecvänner…

Idag pratade advokaten Louise Dandavino på förmiddagen om hur det är att delta i "La Chambre de la Jeunesse" som är domstolen för mål som rör barn och unga. Hon var trevlig men pratade vansinnigt snabbt så jag hade väldigt svårt att hänga med på det hon berättade. Tror att jag förstod kontentan, men missade de intressanta detaljerna. Innan lunch fick vi se en film som visade hur det går till i domstol. Luch tillsammans med Rachel, Fred Le, Alexandre och en till kille som jag inte minns namnet på. På eftermiddagen var det en man som jag inte vet namnet på som pratade om la Loi sur le système de justice pénale pour les adolescents. Hade till en början relativt lätt att förstå vad han sa men villade bort mig efter ett tag då det blev en massa frågor om komplicerade detaljer. Hade under hela dagen otroligt svårt för att hålla motivationen uppe - att fortsätta koncentrera mig på att försöka förstå. Vill ju så gärna lära mig men blev under dagen allt mer nedtagen av att inte klara av det. Otroligt frustrerande! Undrar om jag under hela min praktik här kommer lära mig att förstå. Hur ska jag klara att ha egna klienter om jag inte förstår vad de säger. Klienterna kommer knappast prata mindre dialekt än lärarna. Idag hade i alla fall Sylvie med sig en ”bok” för praktikanter inom psychosocial till mig. Däremot var den från 2005 (förra upplagan) och nästan dubbelt så tjock då det inte var kopierat på båda sidor. En riktig telefonkatalag att släpa på. Skilde sig säkert på andra sätt också. Känns lite snopet men jag får nog känna mig nöjd. Nu har jag i alla fall boken och kan börja plugga och försöka förstå det jag inte fattade på kursen. Bytte i slutet av dagen telefonnummer med Rachel, Fred Le och Dominique och en klasskamrat till Dominique som heter Isabelle (påminner mycket om Alice från Annecy). Har sagt att jag ska bjuda hem dem hit och att Fred Le ska få lära oss att laga vietnamesiskt. Vi får se. Kanske nästa helg...

Ps. Nyss gick brandlarmet i hela byggnaden. Det brukar hända här med några veckors mellanrum. Brandvaranarna är känsliga och folk brukar roa sig med att utlösa larmen med flit. Meningen är att alla ska utrymma byggnaden och samlas utanför. Saken är den att detta händer så ofta (inte sällan mitt i natten) att folk har tröttnat på alla falsklarm och struntar i att gå ut. Detta var min första och förhoppningsvis sista gång och som tur var var det inte mitt i natten. Undrar vad som kommer att hända den dagen då det blir en riktig brand... Några dagar innan jag flyttade in i huset var det ett pucko som roade med att utlösa de små brandsläckarna i taket klockan fyra natten mellan söndag och måndag. Hela byggnaden utrymdes och folk fick stå ute i -26 grader ett bra tag innan de blev insläppta i universitetets kafé där de blev sittandes till klockan åtta på morgonen. Hela femte våningen fylldes med vatten och det rann ner på våningarna under. Fortfarande torkapparater som står lite var stans för att komma till rätta med fuktskadorna...

Nu har allvaret börjat!

2007-01-29T22:16:00.000-05:00

Idag började det som är anledningen till att jag är här. Praktiken! Hade lite blandade känslor inför denna dag. Spännande såklart men med insikten om att nu är det detta jag ska göra 9-17, fem dagar i veckan. Mindre tid över till att upptäcka stan och dess invånare. Men så klart helgerna har jag ju alltid. I alla fall första dagen på Center Jeunesse de Montréal har varit intensiv och lite förvirrande. Hade ett möte med mina tre handledare Michèle, Anne och Lise. Vi pratade om diverse formaliteter, praktiska detaljer och utformandet av den individuella studieplanen. Alla tre pratade lite i mun på varandra och jag hade svårt att hänga med på deras Quebecfranska. Lättare att prata med en och en. Lunchen var trevlig. Alla samlades i lunchrummet för att äta och prata tillsammans. Avslappnad stämning! Alla är verkligen jätte trevliga och erbjuder sig till höger och vänster att låna mig skidutrustning, visa mig omkring etc. etc. Nu orkar jag inte skriva mer idag. Trött och måste komma i säng för att vara piggare imorgon än vad jag varit idag. Massor att lära!

Kommentera mera...

2007-01-29T08:26:00.000-05:00

...är kanske inte helt enkelt när man måste ha ett google-konto för att kunna! Något jag inte var medveten om och som Lisa gjorde mig uppmärksam på igår kväll. Det var en förinställning som man kan ändra på så det har jag gjort. Nu kan alla utan google-konton lämna kommentarer till mina bloggar. Klicka som vanligt på comments under respektive blog och där kan ni sedan välja mellan other och anonymous. Nu hoppas jag att kommentarerna ska börja regna in...

En riktig egotripp och dessutom beroendeframkallande....

2007-01-27T22:50:00.000-05:00

...är det att ha en egen blog. Jag har upptäckt hur kul detta med att blogga är och undrar varför jag inte ägnat mig åt detta tidigare. Det är som sagt en riktig egotripp - ett bra sätt att känna sig viktig och betydelsefull... Sedan verkar det vara lätt beroendeframkallande också. Jag kan inte sluta... Hade tänkt att jag skulle gå och lägga mig tidigt idag... Det är också ett riktigt bra sätt att sortera sina tankar och avreagera sig på om man behöver det... Här kommer förresten en bild på mina kombos, från vänster: Tiphaine, Alexia, Jérome. God natt eller kanske god morgon beroende på vilken sida av jorden ni befinner er på...

PS. Om det nu är någon som läser min blog vilket jag ibland undrar så får ni mycket gärna göra inlägg (för ovana: klicka på länken comments precis här under ;o)

Ibland är det skönt att vara själv!

2007-01-27T22:23:00.000-05:00

I helgen har jag hela lägenheten för mig själv. Mina kombos har hyrt bil och stuckit iväg på en weekendtrip till Québec (för den vetgirige som inte redan vet: Montréal ligger i Québecprovinsen där Québec är provinshuvudstaden). Jag blev medbjuden om jag ville men kunde inte motstå frestelsen att ha hela helgen hemma för mig själv. Det är fantastiskt kul att bo med trevliga människor men det är också fantastiskt skönt med lugn och ro och tystnad emellanåt. Dessutom smittar mina kombos mig med sin skeva dygnsrytm. Igår kväll skulle vi kolla på film. Klockan var 01.30 när vi satte igång den och 03.30 innan vi kom i säng. Inte en bra vana med 9-5 jobb som sätter igång på måndag. Ni som varit trogna läsare av min blog (hoppas att jag har några sådana) kommer kanske ihåg att jag skrev att kombosarna satte igång att städa när jag flyttade in. Då var det rent i ungefär en halv dag. Sedan såg det ut så här igen...

Kanadeniska kanelbullar och materialismens farsot...

2007-01-27T19:50:00.000-05:00

Det kan inte hjälpas - även om jag vet att jag bara ska bo här i knappt fem månader kan jag inte låta bli att försöka skapa något som känns som ett trivsamt hem. Skrämmande hur materalistisk jag är i praktiken. Att leva som man lär är något jag eftersträvar men tydligen inte lyckas med alla gånger. Det är en sak att säga att man tar avstånd från materialismen och en sak att faktiskt agera därefter. Igår eftermiddag åkte jag i alla fall till IKEA (japp Ingvar Kamprad har markerat Montréal också). Tiphaine och Alexia gjorde mig sällskap. Det var en lite underlig känsla att kliva in på något så välbekant som ett IKEA-varuhus så långt hemifrån Sverige. Som vanligt blev många ganska billiga saker tillsammans dyrare än vad jag avsett. Tiphaine och Alexia lyckades få med mig på att köpa en stor matta på rea till vardagsrummet (ångrar nu att jag inte stod emot övertalningarna). Gick ett varv i "Mat-från-Sverige-shoppen" och kom ut med ett stort runt paket Siljansknäcke. Något jag kan knapra på om jag får hemlängtan... Det luktade starkt av kanelbulle vid utgången. I cafét sålde de "brioches à la canelle". Jag blev faktiskt lite lyrisk och tänkte att jag skulle köpa hem ett paket till att bjuda kombosarna på. Blev dock besviken då jag såg att de snarare såg ut som gäggiga degklumpar med sockerglasyr än kanelbullar och ångrade mig. Men det är klart, kanadensarna har väl satt sin egen prägel på denna svenska delikatess precis som vi har förvandlat den italienska orginalpizzan till något enligt mig ganska groteskt. Jag tänker särskilt på kebabpizzafenomenet- att man ska ha sås på pizzan efter att den är färdiggräddad. Personligen tycker jag inte att mild, stark eller vitlökssås har på en pizza att göra. Men uppenbarligen finns det många andra i Sverige som gör det eftersom det säljer. Smaken är som baken... Alexia och Tiphaine ville i alla fall absolut smaka en svesk-kanadensisk kanelbulle och tyckte att de var goda. Jag smakade också en liten bit och
smaken var i alla fall bättre än utseendet...

Väl hemma blev jag ivrig med att inreda mitt rum med min nyinköpta materia (en matta, en fleesefilt, några värmeljustakar och en liten rislampa). Och, materialist eller ej, det förvandlade faktiskt detta avlånga kalla rum med sjukhuskänsla till ett rum där jag nu börjar känna mig hemma. Materialismen är en farsot som infekterar även den motsåndskraftige...

Dollarama och två premiärer...

2007-01-26T10:20:00.000-05:00

...blev det igår. På förmiddagen tog jag en tur till Dollarama - en affärskedja som säljer allt mellan himmel och jord för 1$ (ungefär 6 kr). Riktigt bra för nyinflyttade fattiga studenter. Bara att last korgen full... Jag handlade 16 prylar för 18,23$. Då tänker ni kanske genast "men hur går det ihop om allt kostar en dollar?". Jo priserna i affärerna här är exklusive tax/moms. Till priset som står på prislappen läggs dels en federal tax och dels en provincal tax. Därför blev 16$ 18,23$.

Efter lunch gjorde jag métropremiär. Jag tog jag den gröna métrolinjen hemmifrån Place-des-Arts till Lionel-Groulx (fråga inte mig hur det uttalas). Där bytte jag till orange och åkte vidare till Villa-Maria. Métrosystemet är långtifrån lika komplicerat som i Paris - här finns fyra linjer (grön, orange, blå och gul) som täcker området i och kring centrala Montréal. Resten av stan kommunikeras med bussar. Som Göteborgare ser jag både för och nackdelar med métro. Det är himla bra att det går fortare än snigelspårvagnarana i Götet men nackdelen är att man är nedgrävd under jord och inte har en aning om hur det såg ut på vägen från A till B. Fast efter ett par gånger med en spårvagn på en ny sträcka har man tröttnat på utsikten och önskar man innerligt att den hade varit nedgrävd och slapp köra i 50 km/h och stanna i var och varannan vägkorsning. Ännu en fördel med métro är att man är nedgrävd också när man väntar. När det är -25 grader ute är det förbaskat skönt att slippa stå i en blåsig väntkur och huttra!

Ett stenkast från Villa-Maria låg Centre jeunesse. Precis brevid en stor motorled... Jag stegade in genom huvudentrén och blev genast mött av mina tre handledare, Michele, Anne och Lise. Det blev kindpussande à la francise och glada utrop. Ett varmt välkomnande! Alla tre pratade i mun på varandra och ställde frågor. Jag hann knappt svara innan de avbröt mig med ännu en fråga. De visade runt mig och jag skakade hand med en massa personer som jag glömde namnet på i samma stud. Det var en massa kontor i en lång korridor. Jag delar rum med tre andra praktikanter. Ännu så länge har jag skrivbordet precis brevid dörren med ryggen vänd mot fönstret men i slutet av februari slutar en av praktikanterna så då får jag överta hennes plats. Praktikanterna verkade trevliga och jag är glad att ha arbetskamrater i samma situation som jag att dela erfarenheter med. Det transkulturella seminariet som hölls mellan 13.30 och 16.30 var en riktig upplevelse. Vi var 20 personer i ett konferensrum. Det var en massa folk som alla var involverade i en familj. Familjen hade ursprung i Indien och en ganska invecklad historia. I tre timmar diskuterades det oavbrutet om hur man bäst skulle kunna hjälpa familjen. Imponernde sätt att arbeta med ett fall. Jag förstod det mesta (vissa mer än andra) vilket var en stor lättnad.

Efter seminariets slut undrade handledar-Michele om jag hade planer för kvällen. Det hade jag inte så jag blev medbjuden till en "soirée voyage". Det var en grupp vänner till Michele från tiden då hon jobbade med integrationsservice som träffades regelbundet för att utbyta erfarenheter från olika resor. Vi köpte med oss sushi till knytbuffén och åkte hem till ett par som bodde i ett typiskt Québecskt tvåvånings medelklass radhus. I kväll var det Stéphan som presenterade sin resa till Uzbeckistan och Tajikistan. Han berättade, visade bilder och vi lyssnade och ställde frågor. Vi blev bjudna på sött Uzbeckiskt rödvin som smakade lite som svagt portvin. När jag presenterade mig med mitt namn sa nästan alla "aha Liv, comme Liv Ullman". Det är tur att Liv Ullman och Liv Taylor (som yngre brukar känna till) finns - annars hade ingen förstått vad jag heter...

Sovmorgon...

2007-01-25T09:44:00.000-05:00

...kan man säga att det blev idag. Jag sov till 8.30!!! Kanske håller jag på att anpassa mig till tidskillnaden... Filmen igår, "The Last kiss" med Zach Braff från Scrubbs, var en äkta amerikansk film full av förutsägbarhet och moralkakor och dessutom som sagt dubbad till franska. Men jag njöt! Höjden av lycka igår kväll var att sitta uppkrupen i soffan tillsammans med Tiphaine, Alexia och Alexias pojkvän Jérome, med en kopp "infusion" (örtte) och bara vara. Klockan 13 idag ska jag göra premiär på Centre Jeunesse. Ska bli presenterad, runtvisad och även delta på ett transkulturellt seminarium som ska hållas på eftermiddagen. Idag är det kallt ute, -19, klarblå himmel och sol. Riktig vinter...

Att vakna med huvudvärk...

2007-01-24T22:47:00.000-05:00

...är inte kul och det händer mig ganska sällan. Men idag när jag vaknade klockan sex skrek hela min kropp - idag ska du vila och ta det lugnt. Har haft huvudvärk i stort sätt hela dagen. Trött efter resan och gårdagen säkert! Inte gjort många knop idag. Handlat mer mat på en billigare och närmare affär och irrat omkring bland hyllorna med huvudvärk. Köpt tvättmedel, tvättkort och tvättkredit för tvättstugan och tvättat kläder, lagat mat, pysslat och bloggat. Nu undrar mina kombos om jag vill titta på film med dem. Är egentligen trött men kan inte stå emot frestelsen av en romantisk amerikansk film dubbad till franska...

Lite krångel hör till....

2007-01-24T19:13:00.000-05:00

... brukar man säga. Men det är alltid skönt om man kan slippa det! Det gjorden jag inte den här gången... Flög med KLM och bytte flyg i Amsterdam. Landade kl.14 och anslutningsflyget till Montréal skulle gå 15.25. Lagom med tid hade jag tänkt när jag köpte biljetten. Men tji fick jag - planet var försenat till kl 18.00 pga tekniska problem. Vi fick alla ett litet häfte av KLM:s personal med en kredit för att ringa fem minuter från de röda telefonautomaterna och10 Euro att använda i någon av flyplatsernas restauranger. Teknikerna blev inte klara i tid så planet blev ytterligare en timme försenat...

Kvart över sju lyfte så till sist det gigantiska tvåvåningsplanet med 3+4+3 stolar i bredd.
Jag hoppades innerligt att teknikerna lyckats fixa det dom skulle och att planet skulle hålla hela vägen över Atlanten. De sju och halv timmarna var faktiskt riktigt behagliga (i alla fall så behagligt det nu kan bli att flyga). Vi blev servade med mat och dryck, kudde och filt, varma våtservetter, hörlurar till planets många musikkanaler, Pirates of the Carribean: Dead Man's Chest på skärmarna i taket, som gick att höra på engelska eller dubbad till franska. Jag valde engelska - att dubba filmer är en dumhet som fransmännen håller på med. Det förstör hela filmupplevelsen. Långt ifrån lika bra som den första med alltid njutbart att se Jonny Depps lysande skådespelartalang! För mig var detta rena lyxen, van som jag är vid alla lågprisflyg där de som mest erbjuder en påse jordnötter med ljummen apelsinjuice. Alla fick fylla i ett formulär till Kanadeniska immigrationsmyndigheten med en massa frågor om vad man hade för ärende i Kanada, hur länge man skulle stanna, om man hade vapen, mat eller utrustning i bagaget. Jag hade en macka med tahin på och en påse med mandel så jag kryssade ja på maten och nej på de andra. Rätt som det var var vi framme - planet höll!

Så fort vi kom av planet, innan vi blev insläppta i flygplansbyggnaden stod två passkontrollanter och kollade våra pass. Innan vi kunde gå coh hämta vårt bagage skulle vi sedan passera en passkontroll till. Denna gång satt ett 10-tal män i små bås uppradade och tog emot en och en. Jag började bli ganska nervös . Jag lämnade över formuläret och mitt pass. Mannen såg så där sträng och sammanbiten ut som bara riktigt stela passkontrollanter kan. Han tittade en bra stund i mitt formulär. Sedan började han ställa en massa frågor. Vad ska du göra här? Hur länge ska du stanna? Var ska du åka? När ska du åka dit? Har du råd? Var ska du sova i natt? Vad har du för mat med dig? En smörgås med tahin och en påse mandlar, svarade jag. Jaha är det kött i? Nej svarade jag, jag är vegetarian. Ok, välkommen till Kanada!

Hoppades att min handledare fått mina meddelanden från flygplatsen. Utanför utgången stod en massa människor och väntade. En kvinna i 50-års åldern hoppade fram och jag kände genast igen att detta var en av mina handledare, Ann Vallée, från ett foto som de skickat till mig. Vi packade in mina 38 kg + hanbagage i hennes stora Volvo (kändes hemmavant mitt i det nya ;o) och körde mot Montréal. I horisonten skymtade skyskraporna och det kändes sådär overkligt som det bara kan göra när man är på väg mot något nytt och okänt...

En halvtimme senare entrade vi Les Résidences de l'Est de l'UQAM. De stora fönstrutorna till huvudentrén var neongröna viket gav en ganska märklig känsla -lite som att gå in i en sciencefictionfilm. Receptionisten lät mig signera hyresavtalet och gav mig nyckeln till rum 431D. Lägenheten visade sig vara bebodd av tre storrökare (två italienskor och en belgare). Jag fick panik! Ciggarettrök är något av det värsta jag vet och att behöva bo mitt i det skulle vara en outhärdlig plåga (rökare - ta inte detta personligt men fundera en gång till på om ni kanske ska sluta). Receptionisten sa att huset var fullt att det skulle bli svårt att byta men hittade till slut ett rum i en muli3. Han bad mig vänta till dagen efter med närmare efterforskningar. Jag gick och la mig med ciggarettrök stickandes i näsan och ångesten flödandes i mina ådror. Somnade tillslut klockan ett kanadensisk tid - sju på morgonen svensk...

Vaknade igen klockan sex på morgonen (12 i Sv) fortfarande helt slut men ändå klarvaken. Tidskillnaden brukar ta ett par dar att anpassa sig till. Kunde inte somna om utan klev upp, tog på mig kläderna och gick ut på jaktefter något som kunde likna frukost. Klockan var 7.30 och montrealarna var på väg till sina jobb. Frågade städerskan nere entrén var jag kunde hitta ett öppet kafé. Hon började prata och jag överdriver inte om jag säger att jag inte förstod ett ord av vad hon sa. Det var som att hon pratade ett helt annat språk än franska. Gick på måfå och hittade ett öppet litet smörgåsbar runt hörnet. Mannen bakom disken pratade också han nästan helt obegripligt. Quebecfranskan skiljer sig en hel del från den franska franskan och quebeckare med mycket dialekt förståsinte ens av fransmän! Franskan i Frankrike har förrändrats en hel del genom århundradena men i Quebec pratar man fortfarande som på medeltiden har jag blivt informerad. Tack och lov pratar inte alla lika mycket dialket som städerskan och smörgåsmannen och jag vänjer mig förhoppningsvis...

Klockan nio öppnade receptionen och jag gick dit för att diskutera bytet. Tydligen är det så att de försöker para ihop icke-rökare men att det inte alltid lyckas och att var och en har rätta att göra vad de vill i sina rum, däremot inte i lägenhten i övrigt. Tycker detta var en märklig regel eftersom all rök har den fina kemiska egenskapen som kallas utjämnnig och som innebär att röken helsta av allt vill vara i hela lägenheten även om dörren är stängd och gör allt för att ta sig dit. Som tur var kunde jag omgående byta till rummet i multi3. Jag skynade mig att flytta min grejer. Svårt att beskriva den lättnad jag kände av att komma till den rökfria lägeneheten och återiegn få dra in frisk luft i mina lungor...

Nu bor jag här tillsammans med två trevliga icke-rökande psykologstudernade fransyskor, Tiphaine och Alexia. Jag förstår vad de säger också ;o). De började städa hela lägeneheten när de fick veta att jag flyttat in (renlighet ger genast pluspoäng hos mig). De bor här sedan september och känner redan till hur saker och ting fungerar vilket varit till stor hjälp.

Efter att ha tagit en välbehövlig dusch och bytt mina rökinpyrda kläder gav jag mig iväg ner på stan som ligger ett stenkast härifrån. Fixade internet på universitetes huvudbyggnad (150 kr/mån för 510 MB - helt ok pristycker jag), kollade metropriserna som var desto saftigare (390 kr/mån), åt stekta grönsaker med tofu och ris på en trevlig liten vietnamesisk krog och njöt för första gången av att vara här. På hemvägen handlade jag mat och det är alltid ett projekt när man för det första inte hittar bland hyllorna och för det andra inte har en aning om priser och märken. Jag irrade omkrig i säkert en timma och fick ändå bara med mig mat till frukost och en lunch...

På kvällen efter att ha suttit och pratat med mina kombos gick jag och la mig och somnade som en sten klockan elva, nöjd och med en känsla av att ha bytt från att bo i helvetet till att nu vara i paradiset. Det hade varit en lång dag och en resa inte helt utan krångel. Men det är kanske det som är en del av charmen med att resa och flytta till nya platser. Lite krångel hör nog till - att mötas av lite prövningar som får mig att känna att jag lever och som ger mig chansen att visa för mig själv att jag kan ta mig igenom och vidare. Nya erfarenheter som får mig att växa. Gränser för hur mycket jag kan klara av finns. Jag är glad att jag lyckades byta lägenehet - hade jag tvingats bo kvar vet jag inte vad som hade hänt. Förmodligen hade jag inte suttit här med samma känsla av tillfredsställelse och lugn av att känna mig som hemma i mitt nya hem! Ja, lite krångel hör nog till...

Framme! Adress och telefonnummer

2007-01-23T20:24:00.000-05:00

Jag är framme!
Nu är jag på plats efter en del krångel och besvikelser. Det har varit en lång dag! Berättar mer imorgon! Nu har jag internet på rummet. Här kommer min adress och telefonnummer (fast telefon - ingår i hyran inklusive gratis lokalsamtal. Lyx! Min mobil är stendöd här eftersom jag bara har dual band och det behövs trippel. Man kan ju inte tänka på allt. Jag hade ju i alla fall köpt en adapter till de märkliga kanadensiska eluttagen så nu kan jag ladda min mobil men inte använda den annat än som telefonbok...)

Liv Larsson
Les Récidences de l'Ouest de l'UQAM,
2100, rue Saint Urbain
chambre 519D
H2X4E1 Montréal
CANADA
tel: 001-514-9873000 följ intruktioner och knappas in 57271# - numret till mitt rum.

Tidsskillnaden är 6 timmar - när klockan är 13 i Sverige är den 07 här osv!

Liv ;o)

Tomorrow is the big day...

2007-01-21T15:50:00.001-05:00

Hej och välkomna till Liv à Montréal!

Fast ännu så länge är jag kvar i Göteborg. Nu är det kvällen före den stora dagen - imorgon kl. 12.25 lyfter planet till Amsterdam och därifrån vidare till Montréal. Väskorna är packade till bristningsgränsen och nervositeten pulserar i hela kroppen. Imorgon kväll kl.23.00 (17.00 svensk tid) är jag förmodligen ännu mer nervös. Då står jag förhoppningsvis och väntar på mitt bagage, övar på frasen "Je suis venue pour visiter" (ansöker på flygplatsen om turistvisa som i Kanada gäller i hela 6 mån och hoppas att jag blir insläppt...) och funderar på vad jag ska säga till mina handledare som lovat att komma och hämta mig på flygplatsen. Viktigt det där med första intrycket men hur lätt är det med magknip och öronsus efter att ha suttit på ett plan i 7,5 timma...

Några timmar senare stiger jag sedan in på "Les Résidences de l'ouest de l'UQAM" residences-uqam.qc.ca/nres/nr_accueil.htm där jag ska dela en lägenhet med tre kvinnliga studenter. Jag har inte en aning om vilka de är än. Hoppas innerligt att de är trevliga att någon av de vill ha en svensk vännina...

Praktiken på Centre Jeunesse de Montréal www.centrejeunessedemontreal.qc.ca/accueil/default.htm börjar måndagen den 29 så jag har en vecka på mig att anpassa mig till tidskillnaden, Quebecfranskan, kylan (-14 grader idag), lära känna mina kombos, inhandla diverse förnödenheter, fixa sim-kort till mobilen etc. etc. Sen börjar allvaret ;o)

Kul att ni tog er tiden att titta in! Hoppas vi återses snart igen. Jag ska fixa internetuppkoppling så snart som möjligt och då ska jag försöka dela med mig av Montréaläventyret så mycket jag hinner och orkar. Bilder ska det också bli med min nya superkamera Canon Power Shot A540.

A bientôt! Liv