Mindre tid till att blogga...

Det liv som jag fruktar är nu mer eller mindre ett faktum. "Boulot, dodo" - "jobba, sova". 9-17 fem dagar i veckan ger inte mycket tid och energi över. Har varit här nu i nästan precis tre veckor och livet börjar allt mer kännas som vardag. Ju mindre ledig tid jag har desto värdefullare blir den och desto viktigare blir det att effektivisera "måstena". Jag kan konstatera att jag mer eller mindre omedvetet skaffar mig allt fler rutiner. Samma frukostflingor, i samma skål, med samma sked varje morgon. Snabbt, enkelt och jag slipper fundera - allt går per automatik. Praktiskt och effektivt då tiden är knapp. Men baksidan är att ju längre tiden går desto mindre smak känner jag och desto mindre uppskattar jag frukosten. Rutiner förenklat helt klart livet men ger det samtidigt ofta en ganska trist gråton. Det är just detta som jag fruktar - att livet snart mer eller mindre helt ska bäddas in i rutiner - praktiska och effektiva - men smakfattiga och grådassiga. Försöker att intala mig själv att jag kan välja hur jag vill leva. Men samidigt som valmöjligheterna känns oändliga så känner jag mig begränsad. Nej, nu ska jag nog inte tråka ut er med mina existensialistiska funderingar mer för denna gången. Kanske ska berätta lite om den gångna vecka istället...

Praktikens innehåll börjar ta form. Har så gott som skrivit klart min individuella studieplan. Känns skönt att ha fått lite mer klarhet i vad jag faktiskt ska göra. Kom på att jag knappt alls berättat något om var jag gör min praktik så här kommer en liten introduktion: Centre Jeunesse de Montréal - Institut Universitaire, CJM-IU, är en stor offentlig organisation utspridda på ett flertal olika adresser runt om i Montréal. Arbetet utgår från tre lagar LPJ - Loi sur la protection de la jeunesse (ung. lag till skydd för unga), LSPJA - Loi sur le système de justice pénale pour les adolescents (ung. bråttsmålslag för unga yngre än 18 år) och LA - Loi sur l'adoption (adoptionslag). Inom Centre Jeunesse de Montréal finns en grupp, Réception et traitement des signalements - RTS, som arbetar med att ta emot anmälningar om barn som far illa. Om gruppen bedömer ärendet vara "compromis" skickas ärenedet vidare till gruppen Évaluation /Orientation som utreder ärendet och beslutar om lämplig insats/åtgärd. Därefter skickas ärendet till gruppen Application des mesures som arbetar med att följa upp ärendet genom kontakt med barnet/ungdommen och dennes familj. Jag gör min praktik inom Application des mesures équipe asolescence - för tonåringar mellan 12 och 18 år.

Under praktikens första tid kommer jag mest att observera. Ska besöka andra arbetsgrupper inom CJM för att lära mig mer om hur man arbetar och hur en klient kommer till Application des mesures. Jag kommer också fortsätta delta på alla olika fomer av diskussioner, möten och grupphandledningar som försigår på kontoret. I torsdags gjorde jag för första gången ett besök på La chambre de la jeunesse som är domstolen som handhar mål som rör unga under 18 år. Det är mycket som avgörs i domstol här. Så snart familjen inte godtar en frivillig åtgärd rörande ett barn i behov av skydd går ärendet vidare till domstol. I torsdags var det ett mål rörnade en 13-årig tjej med låg skolnärvaro och olika beteendeproblem. En av mina handledare som ansvarar för dotterns akt hade till uppgift att inför domaren ge sin syn på fallet och vad som skulle vara bästa lösningen för dottern. Nu var jag helt plötsligt mitt i hetluften. Spännande men också lite läskligt. Detta ska jag klara av senare... Först var jag med Anne när hon träffade sin advokat, sedan när Anne träffade mamman och dottern i ett avskilt rum. Sedan skulle mamman och döttrarna träffa sina advokater och vi väntade. Sedan ytterligare väntan utanför rättssalen. Blev insläppta i rättssalen där mamman, mammans advokat, dotterns advokat satt på ena sidan och Anne och hennes advokat på andra sidan kring ett halvcirkelformat bord. Framför dem satt sekreteraren och bakom henne satt domaren. Jag satt på ena sidan av en stolsrad bakom halvcirkeln. På andra sidan stolsraden satt dottern och hennes syster. Jag blev tillfrågade vem jag var av sekreteraren som noterade mitt namn. Ett vittne – en psychoéducateur från dotterns skola kallades in i salen. Hon vittnade om dotterns frånvaro i skolan samt hennes uppförande. Advokaterna och domaren ställde frågor. Sedan var det Annes tur att ge sin syn på saken. Därefter mamman och slutligen dottern. Jag hade svart att höra vad som sades – de flesta pratade tyst och med ryggen mot mig. Därtill hade jag svart att förstå dialekten och uttrycken (som vanligt). Det är något som jag kommer konfronteras med allt mer ju mer jag kommer i kontakt med klienter. Helt klart en stor utmaning! Målet avslutades med att domaren avlade sin dom – placering i Centre de réadaptation. Väl inne i rättssalen fick ingen lämna innan den var över. Jobbigt när man är akut kissnödig!


Varannan fredag äter arbetsgänget lunch ute tillsammans på en irländsk pub i kvarteret. Trevligt sätt att avsluta arbetsveckan på. Jag fick som så många andra gånger återigen redogöra varför jag är vegetarian och svara på en mängd frågor om svenskarnas dryckes- och matvanor. Fick lära mig några nya ord på quebécfranska och annat smått och gott . Kolla in Têtes à Claque som är mycket populärt här i Québec om ni är nyfikna på hur québecfranska låter. Bara att välja och vraka mellan olika clips.

I lördags kväll blev jag guidad till (enligt vissa) stans trevligaste pub, Les deux Pierrots. Två våningar i ett gammalt hus i Vieux Montréal. Smart konstruerad med en scen som gick att se från andra våningen då det var ett stort hål i taket. Liveband varje fredag och lördag. Musiken var en blandning av gamla franska visor, sånger från Québec och hårdrockscovers. Fullt av folk och hög stämning. Klackarna i taket!