Kvart över sju lyfte så till sist det gigantiska tvåvåningsplanet med 3+4+3 stolar i bredd.
Jag hoppades innerligt att teknikerna lyckats fixa det dom skulle och att planet skulle hålla hela vägen över Atlanten. De sju och halv timmarna var faktiskt riktigt behagliga (i alla fall så behagligt det nu kan bli att flyga). Vi blev servade med mat och dryck, kudde och filt, varma våtservetter, hörlurar till planets många musikkanaler, Pirates of the Carribean: Dead Man's Chest på skärmarna i taket, som gick att höra på engelska eller dubbad till franska. Jag valde engelska - att dubba filmer är en dumhet som fransmännen håller på med. Det förstör hela filmupplevelsen. Långt ifrån lika bra som den första med alltid njutbart att se Jonny Depps lysande skådespelartalang! För mig var detta rena lyxen, van som jag är vid alla lågprisflyg där de som mest erbjuder en påse jordnötter med ljummen apelsinjuice. Alla fick fylla i ett formulär till Kanadeniska immigrationsmyndigheten med en massa frågor om vad man hade för ärende i Kanada, hur länge man skulle stanna, om man hade vapen, mat eller utrustning i bagaget. Jag hade en macka med tahin på och en påse med mandel så jag kryssade ja på maten och nej på de andra. Rätt som det var var vi framme - planet höll!
Så fort vi kom av planet, innan vi blev insläppta i flygplansbyggnaden stod två passkontrollanter och kollade våra pass. Innan vi kunde gå coh hämta vårt bagage skulle vi sedan passera en passkontroll till. Denna gång satt ett 10-tal män i små bås uppradade och tog emot en och en. Jag började bli ganska nervös . Jag lämnade över formuläret och mitt pass. Mannen såg så där sträng och sammanbiten ut som bara riktigt stela passkontrollanter kan. Han tittade en bra stund i mitt formulär. Sedan började han ställa en massa frågor. Vad ska du göra här? Hur länge ska du stanna? Var ska du åka? När ska du åka dit? Har du råd? Var ska du sova i natt? Vad har du för mat med dig? En smörgås med tahin och en påse mandlar, svarade jag. Jaha är det kött i? Nej svarade jag, jag är vegetarian. Ok, välkommen till Kanada!
Hoppades att min handledare fått mina meddelanden från flygplatsen. Utanför utgången stod en massa människor och väntade. En kvinna i 50-års åldern hoppade fram och jag kände genast igen att detta var en av mina handledare, Ann Vallée, från ett foto som de skickat till mig. Vi packade in mina 38 kg + hanbagage i hennes stora Volvo (kändes hemmavant mitt i det nya ;o) och körde mot Montréal. I horisonten skymtade skyskraporna och det kändes sådär overkligt som det bara kan göra när man är på väg mot något nytt och okänt...
En halvtimme senare entrade vi Les Résidences de l'Est de l'UQAM. De stora fönstrutorna till huvudentrén var neongröna viket gav en ganska märklig känsla -lite som att gå in i en sciencefictionfilm. Receptionisten lät mig signera hyresavtalet och gav mig nyckeln till rum 431D. Lägenheten visade sig vara bebodd av tre storrökare (två italienskor och en belgare). Jag fick panik! Ciggarettrök är något av det värsta jag vet och att behöva bo mitt i det skulle vara en outhärdlig plåga (rökare - ta inte detta personligt men fundera en gång till på om ni kanske ska sluta). Receptionisten sa att huset var fullt att det skulle bli svårt att byta men hittade till slut ett rum i en muli3. Han bad mig vänta till dagen efter med närmare efterforskningar. Jag gick och la mig med ciggarettrök stickandes i näsan och ångesten flödandes i mina ådror. Somnade tillslut klockan ett kanadensisk tid - sju på morgonen svensk...
Vaknade igen klockan sex på morgonen (12 i Sv) fortfarande helt slut men ändå klarvaken. Tidskillnaden brukar ta ett par dar att anpassa sig till. Kunde inte somna om utan klev upp, tog på mig kläderna och gick ut på jaktefter något som kunde likna frukost. Klockan var 7.30 och montrealarna var på väg till sina jobb. Frågade städerskan nere entrén var jag kunde hitta ett öppet kafé. Hon började prata och jag överdriver inte om jag säger att jag inte förstod ett ord av vad hon sa. Det var som att hon pratade ett helt annat språk än franska. Gick på måfå och hittade ett öppet litet smörgåsbar runt hörnet. Mannen bakom disken pratade också han nästan helt obegripligt. Quebecfranskan skiljer sig en hel del från den franska franskan och quebeckare med mycket dialekt förståsinte ens av fransmän! Franskan i Frankrike har förrändrats en hel del genom århundradena men i Quebec pratar man fortfarande som på medeltiden har jag blivt informerad. Tack och lov pratar inte alla lika mycket dialket som städerskan och smörgåsmannen och jag vänjer mig förhoppningsvis...
Klockan nio öppnade receptionen och jag gick dit för att diskutera bytet. Tydligen är det så att de försöker para ihop icke-rökare men att det inte alltid lyckas och att var och en har rätta att göra vad de vill i sina rum, däremot inte i lägenhten i övrigt. Tycker detta var en märklig regel eftersom all rök har den fina kemiska egenskapen som kallas utjämnnig och som innebär att röken helsta av allt vill vara i hela lägenheten även om dörren är stängd och gör allt för att ta sig dit. Som tur var kunde jag omgående byta till rummet i multi3. Jag skynade mig att flytta min grejer. Svårt att beskriva den lättnad jag kände av att komma till den rökfria lägeneheten och återiegn få dra in frisk luft i mina lungor...
Nu bor jag här tillsammans med två trevliga icke-rökande psykologstudernade fransyskor, Tiphaine och Alexia. Jag förstår vad de säger också ;o). De började städa hela lägeneheten när de fick veta att jag flyttat in (renlighet ger genast pluspoäng hos mig). De bor här sedan september och känner redan till hur saker och ting fungerar vilket varit till stor hjälp.
Efter att ha tagit en välbehövlig dusch och bytt mina rökinpyrda kläder gav jag mig iväg ner på stan som ligger ett stenkast härifrån. Fixade internet på universitetes huvudbyggnad (150 kr/mån för 510 MB - helt ok pristycker jag), kollade metropriserna som var desto saftigare (390 kr/mån), åt stekta grönsaker med tofu och ris på en trevlig liten vietnamesisk krog och njöt för första gången av att vara här. På hemvägen handlade jag mat och det är alltid ett projekt när man för det första inte hittar bland hyllorna och för det andra inte har en aning om priser och märken. Jag irrade omkrig i säkert en timma och fick ändå bara med mig mat till frukost och en lunch...
På kvällen efter att ha suttit och pratat med mina kombos gick jag och la mig och somnade som en sten klockan elva, nöjd och med en känsla av att ha bytt från att bo i helvetet till att nu vara i paradiset. Det hade varit en lång dag och en resa inte helt utan krångel. Men det är kanske det som är en del av charmen med att resa och flytta till nya platser. Lite krångel hör nog till - att mötas av lite prövningar som får mig att känna att jag lever och som ger mig chansen att visa för mig själv att jag kan ta mig igenom och vidare. Nya erfarenheter som får mig att växa. Gränser för hur mycket jag kan klara av finns. Jag är glad att jag lyckades byta lägenehet - hade jag tvingats bo kvar vet jag inte vad som hade hänt. Förmodligen hade jag inte suttit här med samma känsla av tillfredsställelse och lugn av att känna mig som hemma i mitt nya hem! Ja, lite krångel hör nog till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar