Formation, poutine, mina första "äkta" Québecvänner och brandlarm...

Igår och idag har jag varit på kurs för praktikanter på Cente Jeunesse de Montéal, Formation sur l’application de la Loi sur la Protection de la Jeunesse et sur la Loi sur le système de justice pénale pour les adolescents. För er som inte förstår franska så handlade det om två lagar - en till skydd för unga och en brottsmålslag för unga lagöverträdare. I Montréal finns en mängd olika Centre jeunesse som tillsammans varje år tar emot mer än 200 praktikanter. Utbildningen om tre dagar ges normalt sett till praktikanter inom "réadaptation" (ungefär bahandlingsassistenter) och en längre utbildning om sex dagar ges normalt i september till praktikanter inom psycosocial (ungefär socionom = jag). Detta eftersom de allra flesta som utbildar sig till "socionomer" här har praktik på hösten. Det var jag och en till kille från Rwanda som gjorde praktik inom psychosocial som fick delta på denna kortare utbildning tillsammans med réadaptarna. Lite snopet att inte få hela kakan men lite utbildning är bättre än ingen alls. En ”bok” med massa bra information hade delats ut till alla men det fanns inte tillräckligt till alla så jag blev utan. Blev riktigt besviken och eftersom detta var en av mina känsliga dagar så höll jag på att börja lipa flera gånger när jag tänkte på att alla andra skulle gå hem med sin fina bok och läsa på om allt vi fått lära oss men att jag inte fick den möjligheten. Drog i mina tankar en jämförelse till att det någonstans är denna känsla (om än i högra grad) som diskriminrede människor (exempelvis asylsökande i Sverige) måste känna – en känsla av att inte ha samma rättigheter som alla andra, att bli utan det som alla andra verkar få. Jag försökte prata med läraren och hon gav mig känslan av att hon inte förstod vilken stor grej detta var för mig. Som att det var jag som var till besvär och att jag inte hade anledning att känna mig åsidosatt. Hon sa att hon skulle försöka få tag på en bok till mig men det var efter varje rast jag som var tvungen att fråga henne om det… Dessutom ställde hon sig ständigt och pratade en bit framför vårt bord så att vi endast såg henne från sidan och mest bara hennes rygg. Var igår helt övertygad om att hon gjorde detta bara för att inte just jag skulle se henne (vilket förmodligen inte var sant). Jag lyckades i alla fall under dagen utveckla en känsla av att vara bortglömd och ovälkommen. Det blev lite bättre på slutet av dagen. Vid mitt bord satt tre trevliga Québecare; Rachel, Dominique och Fred Le (med föräldrar från Vietnam). Det syntes nog på mig att jag inte var så nöjd för Dominique frågade mig hur det var och om jag hängde med. Till saken hör ju också att jag många gånger hade svårt att hänga med. Särskilt då läraren gav exempel på unga som omfattades av lagen. Hon började då prata extra fort och med många märkliga ord och på Québecarnas sätt att binda samman ord och därmed utesluta bokstäver som gör det hela fullständigt obegripligt. Dominique undrade om vi hade lust att ta en öl efteråt. Insåg att detta var min chans att lära känna lite "äkta" Quebécare och tackade ja. Det blev vi fyra som suttit vid samma bord och detta visade sig vara något av det bästa jag gjort sedan jag kom hit. Vi hamnade på en kvartreskrog strax intill där ölen serverades i en och enhalvliterskaraffer. Vi diskuterade massa intressanta saker i nästan fyra timmar. Åt mat också. Fick äntligen se en ”Poutine”, känd här inte främst för att vara Rysslands president, utan som Québecs nationalrätt. Det är pommes frites blandat med någon vit slags mozzarellaliknande ost och över det en brun slibbig sås gjord på köttbuljong. Både ser och luktar ungefär lika äckligt som det låter. Men det är en specialitet här och folk äter det uppenbarligen och tycker det är gott. Nöjd över att ha gjort mina första Québecvänner…

Idag pratade advokaten Louise Dandavino på förmiddagen om hur det är att delta i "La Chambre de la Jeunesse" som är domstolen för mål som rör barn och unga. Hon var trevlig men pratade vansinnigt snabbt så jag hade väldigt svårt att hänga med på det hon berättade. Tror att jag förstod kontentan, men missade de intressanta detaljerna. Innan lunch fick vi se en film som visade hur det går till i domstol. Luch tillsammans med Rachel, Fred Le, Alexandre och en till kille som jag inte minns namnet på. På eftermiddagen var det en man som jag inte vet namnet på som pratade om la Loi sur le système de justice pénale pour les adolescents. Hade till en början relativt lätt att förstå vad han sa men villade bort mig efter ett tag då det blev en massa frågor om komplicerade detaljer. Hade under hela dagen otroligt svårt för att hålla motivationen uppe - att fortsätta koncentrera mig på att försöka förstå. Vill ju så gärna lära mig men blev under dagen allt mer nedtagen av att inte klara av det. Otroligt frustrerande! Undrar om jag under hela min praktik här kommer lära mig att förstå. Hur ska jag klara att ha egna klienter om jag inte förstår vad de säger. Klienterna kommer knappast prata mindre dialekt än lärarna. Idag hade i alla fall Sylvie med sig en ”bok” för praktikanter inom psychosocial till mig. Däremot var den från 2005 (förra upplagan) och nästan dubbelt så tjock då det inte var kopierat på båda sidor. En riktig telefonkatalag att släpa på. Skilde sig säkert på andra sätt också. Känns lite snopet men jag får nog känna mig nöjd. Nu har jag i alla fall boken och kan börja plugga och försöka förstå det jag inte fattade på kursen. Bytte i slutet av dagen telefonnummer med Rachel, Fred Le och Dominique och en klasskamrat till Dominique som heter Isabelle (påminner mycket om Alice från Annecy). Har sagt att jag ska bjuda hem dem hit och att Fred Le ska få lära oss att laga vietnamesiskt. Vi får se. Kanske nästa helg...

Ps. Nyss gick brandlarmet i hela byggnaden. Det brukar hända här med några veckors mellanrum. Brandvaranarna är känsliga och folk brukar roa sig med att utlösa larmen med flit. Meningen är att alla ska utrymma byggnaden och samlas utanför. Saken är den att detta händer så ofta (inte sällan mitt i natten) att folk har tröttnat på alla falsklarm och struntar i att gå ut. Detta var min första och förhoppningsvis sista gång och som tur var var det inte mitt i natten. Undrar vad som kommer att hända den dagen då det blir en riktig brand... Några dagar innan jag flyttade in i huset var det ett pucko som roade med att utlösa de små brandsläckarna i taket klockan fyra natten mellan söndag och måndag. Hela byggnaden utrymdes och folk fick stå ute i -26 grader ett bra tag innan de blev insläppta i universitetets kafé där de blev sittandes till klockan åtta på morgonen. Hela femte våningen fylldes med vatten och det rann ner på våningarna under. Fortfarande torkapparater som står lite var stans för att komma till rätta med fuktskadorna...