Dollarama och två premiärer...

...blev det igår. På förmiddagen tog jag en tur till Dollarama - en affärskedja som säljer allt mellan himmel och jord för 1$ (ungefär 6 kr). Riktigt bra för nyinflyttade fattiga studenter. Bara att last korgen full... Jag handlade 16 prylar för 18,23$. Då tänker ni kanske genast "men hur går det ihop om allt kostar en dollar?". Jo priserna i affärerna här är exklusive tax/moms. Till priset som står på prislappen läggs dels en federal tax och dels en provincal tax. Därför blev 16$ 18,23$.

Efter lunch gjorde jag métropremiär. Jag tog jag den gröna métrolinjen hemmifrån Place-des-Arts till Lionel-Groulx (fråga inte mig hur det uttalas). Där bytte jag till orange och åkte vidare till Villa-Maria. Métrosystemet är långtifrån lika komplicerat som i Paris - här finns fyra linjer (grön, orange, blå och gul) som täcker området i och kring centrala Montréal. Resten av stan kommunikeras med bussar. Som Göteborgare ser jag både för och nackdelar med métro. Det är himla bra att det går fortare än snigelspårvagnarana i Götet men nackdelen är att man är nedgrävd under jord och inte har en aning om hur det såg ut på vägen från A till B. Fast efter ett par gånger med en spårvagn på en ny sträcka har man tröttnat på utsikten och önskar man innerligt att den hade varit nedgrävd och slapp köra i 50 km/h och stanna i var och varannan vägkorsning. Ännu en fördel med métro är att man är nedgrävd också när man väntar. När det är -25 grader ute är det förbaskat skönt att slippa stå i en blåsig väntkur och huttra!

Ett stenkast från Villa-Maria låg Centre jeunesse. Precis brevid en stor motorled... Jag stegade in genom huvudentrén och blev genast mött av mina tre handledare, Michele, Anne och Lise. Det blev kindpussande à la francise och glada utrop. Ett varmt välkomnande! Alla tre pratade i mun på varandra och ställde frågor. Jag hann knappt svara innan de avbröt mig med ännu en fråga. De visade runt mig och jag skakade hand med en massa personer som jag glömde namnet på i samma stud. Det var en massa kontor i en lång korridor. Jag delar rum med tre andra praktikanter. Ännu så länge har jag skrivbordet precis brevid dörren med ryggen vänd mot fönstret men i slutet av februari slutar en av praktikanterna så då får jag överta hennes plats. Praktikanterna verkade trevliga och jag är glad att ha arbetskamrater i samma situation som jag att dela erfarenheter med. Det transkulturella seminariet som hölls mellan 13.30 och 16.30 var en riktig upplevelse. Vi var 20 personer i ett konferensrum. Det var en massa folk som alla var involverade i en familj. Familjen hade ursprung i Indien och en ganska invecklad historia. I tre timmar diskuterades det oavbrutet om hur man bäst skulle kunna hjälpa familjen. Imponernde sätt att arbeta med ett fall. Jag förstod det mesta (vissa mer än andra) vilket var en stor lättnad.

Efter seminariets slut undrade handledar-Michele om jag hade planer för kvällen. Det hade jag inte så jag blev medbjuden till en "soirée voyage". Det var en grupp vänner till Michele från tiden då hon jobbade med integrationsservice som träffades regelbundet för att utbyta erfarenheter från olika resor. Vi köpte med oss sushi till knytbuffén och åkte hem till ett par som bodde i ett typiskt Québecskt tvåvånings medelklass radhus. I kväll var det Stéphan som presenterade sin resa till Uzbeckistan och Tajikistan. Han berättade, visade bilder och vi lyssnade och ställde frågor. Vi blev bjudna på sött Uzbeckiskt rödvin som smakade lite som svagt portvin. När jag presenterade mig med mitt namn sa nästan alla "aha Liv, comme Liv Ullman". Det är tur att Liv Ullman och Liv Taylor (som yngre brukar känna till) finns - annars hade ingen förstått vad jag heter...